AspSara

Sist jag träffade mormor och morfar var morfar helt virrig och vimsig och mormor så svag och trött. Nu när vi klev innanför dörren var det som att kliva rakt in i en dröm, mormor var pigg och lixom bara lös och morfar var inte alls så virrig längre och båda bara strålade glädje. Det är så underbart att få se mormor så igen för det var verkligen inte länge sedan vi blev tillsagda att säga farväl. Och framförallt är det skönt att få slippa den där hemska bilden av mormor fastkopplad i massa maskiner och helt svullen av alla mediciner. Slippa lukten av sjukhus och bara få känna att hon är sig själv igen. Jag måste säga som så många andra har sagt, "Den gumman är det verkligen krut i!"

Så många minnen man har tillsammans, jag kan fortfarande höra mormors röst i mitt huvud när hon läste min favorit tidning för mig när jag var liten, hur hon gnäggade med sin hesa röst och sedan blinkade busigt åt mig. Idag spenderade vi en lång stund med att prata minnen, hur vi slaktat djur när jag var liten och mormor sa att jag skulle vara med och jag bara sa att det luktade illa tills jag fick tag i en kniv och gick loss själv, helt sjukt men så var livet på landet. Och vi pratade om när vi gjorde egen korv och massa annat mysigt man minns. Och morfar berättade om alla bus han gjorde som liten och man kan se hur det bara plirar i ögonen på honom, han skulle säkert göra precis samma saker idag om han hade chansen! 

Älskade mormor och älskade morfar, ni ligger mig så varmt om hjärtat!

♥